"Ignorance isn´t bliss"

I dag motbevisade jag talesättet "ignorance is bliss". Det har varit plusgrader hela dagen och fint solsken, vilket betyder att snön som har samlats på hustaken började smälta. Eftersom det också var en snörik vinter förra vintern, kom våra snöhinder ner från taket, vilket gjorde att det kommit snö ner från taket i år i gen. Min kära mor, som inte ville ha stora snöhögar framför dörren som dessutom senare skulle smälta till en syndaflod, så att vi skulle måsta använda kanot för att komma ut ur ytterdörren, gick hurtigt ut för att skotta bort snön.

Lilla jag var inne i köket och fyllde på min vattenflaska när jag hörde ett högt buller och sen ett krasch. Det var resten av snön som kommit ner från taket. På mindre än några sekunder utspelade sig många händelser. För det första kastade jag i från mig vattenflaskan och rusade mot balkongen. Medan jag ryckte upp balkongs dörren for det många tankar genom mitt huvud. "Blev mamma under snön?", "var är hon", "hoppas inget har hänt åt henne" och själviskt nog av mig men "om hon blev under, kan vi inte fara och springa till Esport". Nu förstår jag vad folk menar när de säger att de ser sina liv passera förbi deras ögon då de är nära ett riktigt farlig olycka.

När jag kom ut på balkongen tittade jag ner och såg att så gott som all snö hade kommit ner från taket, samtidigt ropade jag ganska förtvivlat "MAMMAAA"! Under de där sekunderna när jag inte visste om hon blivit under snön kommer jag alltid att bära med mig. "Ignorance isn´t bliss"! Jag håller andan och väntar.

När några sekunder passerat, hör jag ett lite skakigt "jaa-a". Min puls som vid det här laget säkert varit vid 200 sjunker och jag andas ut. Mamma blev inte under snön!

En annan lite kliché aktig sak som jag upplevde var när jag efteråt blev sur på henne för att hon skottat snö, när hon visste att resten av snön kunde komma ner. "Du måste vara försiktigare" nästan skrek jag och slå slog jag igen balkongs dörren med en hård smäll. Kort därefter kom tårarna. Fånigt nog. Jag ryckte mig själv i kragen och tänkte högt för mig själv "den här gången hade vi tur".

Vi klarade oss med andan i halsen, men alla ni där ute, ni måste vara försiktiga! Utmana inte ödet och gå inte vid tak kanter i onödan. Det finns bara så mycket tur, nån gång tar den också slut och då kanske det är just du som drabbas.