Syskonkärlek

Alla vet innerst inne att de älskar sina syskon! Du kan försöka förneka det men det är sant. Jag kommer från en familj med 4 barn, 3 pojkar och 1 flicka(jag förstås). Det här betyder att jag har 3 bröder och är ensam flicka i familjen. Mina föräldrar är skilda och vi barn bor hos mamma (nuförtiden bor mina 2 äldsta bröder inte hemma längre). Det här betyder att jag ändå har en kvinna i huset, vilket är otroligt skönt. Att bo ihop med 3 pojkar/män kan vara väldigt jobbigt, speciellt för att du är minst och det är väldigt lockande att retas med nån som är mindre än dig själv.

I alla fall så uppskattar du inte dina syskon lika mycket som du kommer att uppskatta dem senare i livet. Du kanske tycker att de är pinsamma och störande men när ni blir äldre kommer allt att ändras. Okej jag skall inte ljuga. Antagligen kommer dina syskon fortfarande att vara lite pinsamma men inte lika störande i alla fall.

Som sagt bor mina 2 äldsta bröder inte längre hemma, utan de har flyttat till Åbo för att studera. Det här betyder att jag inte ser dem så särskilt ofta, kanske några gånger per år. Idag låg jag helt ovetande på min säng och tittade på en serien när min näst äldsta bror kommer ingående i mitt rum. Först kan jag inte riktigt fatta att det är han men efter några sekunder inser jag att han kommit hem för veckoslutet. Mitt ansikte lyser upp och jag inser att jag faktiskt har saknat honom en hel del.

Tänkt att man kan bo i samma hus i 15 år och närtill hata sina syskon och redan efter 1 år av att inte längre bo tillsammans inser du hur viktiga de faktiskt är. Kanske det är just det, att när man bor så nära inpå varandra så kan man inte uppskatta varandra. Kanske måste man få lite andrum för att inse att dina syskon faktiskt är en guldgruva och inte någon sorts tortyr.

I och med att jag påstår att du senare i livet kommer att inse att du älskar dina syskon, så hoppas jag att det här kommer att hända med min 13-åriga tonårs bror. Han är en sån "pain in the butt"! Han gör allting för att göra mitt liv till ett helvete (ursäkta mitt ordval). Jag hoppas att den här fasen beror på att han är nybliven tonåring. Min kompis berättade att hon också haft problem med sin bror när han var ungefär 13 år, men att de nu kommit över det och faktiskt kunnat ha en "brother-sister moment". Jag hoppas över allt i världen att det ännu kommer att hända min med min bror!

Ta vara på dina syskon då du ännu har dem kvar, för en dag kommer de inte att finnas kvar mera och då vill du inte fundera på hur det kunde ha varit utan vad härligt det har varit att ha dem som syskon!

Kan det blir vackrare än det här?